Den 11:e april var en svår dag för LaReina

2016.06.11 Cykeltur mellan Skövde och Skara

2017.04.11: Idag är en svår dag...

Silly, eller Silla som hon kom att bli kallad, har varit LaReinas trogna följeslagare, i vått och torrt, ända sedan vi hade turen att få adoptera henne från Spanien sommaren 2009, då hon var drygt 3 år gammal. Hon var den finaste, trognaste och underbaraste följeslagare man kan tänka sig. Hon var med överallt, även på jobbet, där hon haft en stor fanclub.

En bit in i mars i år (läs: 2017) började hon plötsligt halka omkring på parkettgolvet hemma, vi trodde först att hon bara hade för långa klor, och gick till veterinären och klippte ner dessa. Men bara en och en halv vecka senare, började hon också få svårt att gå. Så den 21 mars gick vi till veterinären och undersökte henne. Möjligen hade hon diskbråck, eller dylikt? Hon fick Metacam (antiinflatorisk/smärtlindrande) medicin som hon skulle äta i 14 dagar, samtidigt som hon ordinerades vila för att den eventuella skadan skulle läka, återbesöket bokades till den tionde april 2017.

2017.03.30 Orkar bara gå nån meter

Silla blev dock inte bättre, utan sämre, avstånden som hon klarade av att gå, blev kortare och kortare. Istället för att vänta till återbesöket hos veterinären, bokade vi in en tid på djursjukhuset redan den 28:e mars, och f o m dagen före (dvs eftermiddagen den 27:e), hade hon fått börja åka hundvagn, eftersom hon helt enkelt inte längre klarade av att gå mer än nån meter.
På djursjukhuset togs det både röntgenbilder och blodprov, allt såg bra ut, och alltjämt hade man svårt att ställa en säker diagnos. Silla visade inga större tecken på att ha ont (enligt veterinären), och hade känsel i alla sina tassar mm, men hade förlorat mycket muskelstyrka i bakre benen. Så det bestämdes att vi skulle hem och fortsätta som tidigare, i väntan på att hon skulle få tid till MRI undersökningen, som vi fick till den 18 april.

Dagarna gick, och istället för att bli bättre, blev Silla allt sämre på att gå, därefter att resa sig upp, och så småningom även att göra sina behov. Därför blev det ilfart till den närmaste veterinären redan den 11/4 2017.

Nu kunde hon inte längre ens ställa sig upp, än mindre stå själv mer än nån minut, innan hon bokstavligen rasade ihop. Även hennes framben hade förlorat all sin styrka. Dagarna före hade vi fått börja bära henne, även de allra kortaste metrarna, samt stötta henne, för att hon överhuvudtaget skulle kunna stå i nån minut.

2017.04.09 Kan inte längre ställa sig upp

Veterinären på närmottagningen var också bekymrad, men kunde inte göra så mycket mera, än att göra det allra mest akuta, tömma hennes blåsa, och remittera oss omgående till djursjukhuset. Tanken var att Silla eventuellt skulle läggas in på sjukhuset, där MRI bilder skulle tas, för att hon därefter skulle eventuellt opereras, dvs om det verkligen var fråga om diskbråck.

På djursjukhuset kom man dock fram till att det inte var ett diskbråck, utan hon hade fått en muskelsjukdom (muskeldegeneration, lik aktiv progressiv MS alt. ALS hos människan) som gjort henne fånge i sin egen kropp. LaReinas vackra, underbara Silla, som alltjämt var mentalt helt klar i huvudet, och som varken såg sliten eller gammal ut, som många t o m alltjämt trodde var en valp, hade en sjukdom som inte gick att bota! En hund som själv inte längre kunde sätta sig upp, än mindre resa sig upp och gå. Fånge i sin egen kropp. Det enda rätta var att låta henne somna in.

Idag är en mycket svår dag.

Med mycket sorgset hjärta/LaReina